Jag fyllde femtio för… ja vi säger för ett tag sedan, och det gjorde mig ju ingenting alls, annat än att det var en bra ursäkt att träffa mina vänner under trevliga former. För vad är ålder, om inte annat än en siffra på ett papper, och åldersinflationen är ju så hög nuförtiden att om vi hade haft en Riksbank med uppgift att hålla den i schack skulle de ha tvingats chockhöja styråldersräntan för länge sedan. Femtio är ju det nya fyrtio, eller varför inte trettio. Allt på grund av att vi lever så mycket längre idag. Fakta är att senaste hundra åren har medellivslängden i Sverige ökat med tjugofem år (källa: Kairos Future), och de barn som föds idag beräknas leva i mer än nittio år och dessutom med hög livskvalitet.
Att denna utveckling får dramatiska konsekvenser för pensionssystemet och hur länge vi måste arbeta börjar så sakteliga tränga in i det publika medvetandet. Men när referensåldern för god hälsa ökar, leder det även till nya krav på samhället i form av service, läkarvård, etc. Våra krav på god hälsa är därvidlag omättliga, krav som vi ställer både på oss själva (alla vill vara friska) och på samhället (se till att jag är frisk och ta bort allt som inte gör mig frisk). Visst kan vi acceptera att vi blir äldre, men inte kroppen och till råga på allt så anser vi heller inte att vi har något eget ansvar för att så ska bli fallet! Vi vill vara unga för evigt och vill att någon annan (läs samhället), ska tillse att det så blir. Hälsa ja tack – uppoffringar, nej tack!
| Och här har vi en svårlöst ekvation som borde belönas med Nobelpris till den som löser den. Undersökningar som gjorts av svenska forskare visar nämligen att svensken i genomsnitt är beredd att betala ett pris ungefär ekvivalent med ett läkarbesök för att hålla sig frisk. Längre än så är vi inte beredda att sträcka oss. Och statistiken underbygger det påståendet; livsstilsrelaterade sjukdomar ökar, vi blir allt fetare och mer otränade med påföljande problem med hjärta/kärl, artros, diabetes, etc. Ekvationen går helt enkelt inte ihop (krav på bra hälsa vs ointresse att ta ansvar för den). När kraven på eget ansvar ökar i alla andra delar av samhället, måste de även öka för den egna hälsan. Idag måste du ha ett eget pensionssparande för att kunna klara dig på ålderns höst. |
När kraven på eget ansvar ökar i alla andra delar av samhället, måste de även öka för den egna hälsan. |
ATP och ITP räcker inte när fler blir äldre och färre ska försörja dem. På arbetsmarknaden går trenden mot att kollektivavtal i mindre utsträckning styr lönekuvertets storlek till att reglera kompetensutveckling, möjlighet till flexibla arbetstider, arbetsmiljö etc. De lokala potterna och den individuella förhandlingsförmågan styr utvecklingen i lika hög grad. Med minskad inblandning från samhället och kollektiva organisationer flyttas kostnaderna till individ och företag, vilket märks i att arbetsgivaransvaret för personalhälsa ökat dramatiskt de senaste tjugo åren, inte minst genom ny arbetsmiljölagstiftning.
Men även individen själv måste ta större ansvar. Och det vare sig vi vill det eller ej. I takt med att arbetsgivarens ansvar ökar, skickas kravet vidare till arbetstagaren. Arbete och hälsa kommer att knytas ihop på samma sätt som arbete och kompetens. Och när pensionsåldern dessutom höjs ökar ju kravet på livslängd på den produktionsfaktor som kallas personal. För att orka arbeta längre måste man ha helt enkelt ha en bättre hälsa. Och vare sig man tycker det är ett ansvar för individen eller arbetsgivaren, så drabbas båda om underhållet brister. Och här tror jag att både fack och arbetsgivare har en lång väg att gå. Och vägen kan bli smärtsam för alla parter eftersom individansvar inte riktigt har varit den melodi man traditionellt sett velat lyssna till.
| Idag är fysiska aktiviteter obligatoriska på arbetstid för t ex brandmän och poliser, men det borde det även (och framförallt) vara för yrkeskategorier inom t ex hemtjänst och sjukvård. Lika väl som företag har budgetar för it, kompetensutveckling, osv, kommer de att ha en hälsobudget (av en helt annan omfattning än idag). Och den kommer att explodera i ansiktet på såväl företag som myndigheter. Men god hälsa kommer även att vara en hygienfaktor i anställning och i karriärutveckling. Vid rekrytering av nyckelpersonal använder sig en del arbetsgivare redan idag av hälsoundersökningar som en sista check av personen i fråga. Detta kan göras som en del av ett drogtest, en traditionell hälsoundersökning eller mer omfattande läkarundersökning. Och detta kommer att öka, var så säkra på det. Etiken kan och bör diskuteras även om det inte skulle falla under Lagen om diskriminering (du får inte välja bort en anställd på grund av funktionshinder till exempel). |
Lika väl som företag har budgetar för it, kompetensutveckling, osv, kommer de att ha en hälsobudget (av en helt annan omfattning än idag). |
Men om kostnaderna för sjukfrånvaro vältras över på arbetsgivaren så kommer denne även att vidta åtgärder för att sänka/förhindra dem. Det är rationellt och logiskt. Frågan är bara hur långt man är beredda att gå. Kommer rekryteringsföretagens utvärderingsmallar att kompletteras med en hälsoprofil? Kommer ditt cv att redovisa hur du sköter din hälsa likaväl som din kompetensutveckling? Kommer utvecklingssamtal att innehålla en hälsokomponent och individuella mål att vara hälsoinriktade? Det får framtiden utvisa. Vissa gör det redan idag om än inte så ofta. Men om tio år, ja jag tror att utvecklingen går dithän, vad tror ni?
God hälsa kommer att går från rättighet till skyldighet.
God hälsa kommer att bli en fråga om anställningsbarhet och ledarskap.
Frågan är när fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och politiker inser det, och hur de då kommer att agera? BOT-avdrag är en etapp på vägen, men oj, vad många fler etapper som återstår! Uppropet i veckan från trehundra kända idrottsprofiler om obligatorisk idrott varje dag i skolan bekräftar bara tesen (http://www.svt.se/sport/idrottsprofiler-gor-politiskt-upprop)
Vad tror ni?
/Torkel